-

Nu tänker jag vara ärlig. Jag tänker säga vad jag tycker, och vad jag känner. Jag tänker dela med mig av tankar som jag egentligen skäms över. Och det tar emot, men jag tänker göra det ändå. Det är väl inget inlägg som kommer förändra världen. Men det kanske är ett inlägg som kommer förändra någons värld.

 

Jag är lite ledsen, frustrerad och har lite ångest. Varför? Därför att jag inte har en perfekt kropp. Där har ni den patetiska anledningen till varför jag inte kan känna mig lycklig. Det pågår så mycket hets kring den perfekta kroppen. Överallt svämmar det över med bilder som är till för att motivera unga tjejer till att träna hårdare och äta bättre. Och själva konceptet i sig är bra, för hälsan är viktig. Det har blivit så himla viktigt att ha den perfekta, vältränade kroppen. Jag ska inte sitta och låtsas som att jag inte bryr mig om det, för det är inte poängen. Jag tränar, försöker röra på mig minst fem gånger i veckan och samtidigt tänka på vad jag äter. Det skäms jag inte för. Jag jobbar för att förändra den kropp som jag har skämts över ända sedan jag fyllde elva år och det började spela roll hur man såg ut. För en gångs skull vill jag kunna se mig själv i spegeln och må bra över det jag ser.

 

Men, det gör jag inte. Jag mår fortfarande inte bra över det jag ser, trots att jag har tappat nästan 10kg från min kropp. Jag är stolt över de framsteg jag har gjort. Men jag är fortfarande inte nöjd. För fortfarande finns dem där bilderna. Den perfekta kvinnokroppen. Den perfekta smala, vältränade kroppen. Den kroppen som jag inte har.

 

I dagsläget finns det en sån enorm press på att man ska äta så bra, man ska träna så mycket och man ska lyckas få sin drömkropp. För sweat is just your fat crying och gud vet vad.

 

Jag blir ledsen när jag tittar mig själv i spegeln. Klämmer lite här och var, vrider och vänder på mig och i mitt huvud maler tankarna på. Din rumpa sitter för långt ner, den är för slapp. Dina lår är för tjocka. Din mage är för dallrig. Du har änglavingar av fett på ryggen. Dina armar är pluffsiga. Du har dubbelhaka. Det är det jag ser när jag tittar i spegeln. För det känns som att man inte har gjort tillräckligt förrän man ser ut som alla tjejer på fitspo bilderna.

 

Alla dessa bilder och motivationsförsök. Det får mig bara att må sämre. Det får mig att hata mig själv mer, för att jag inte kan se ut som dem. Där har ni det. Den pinsamma sanningen som snurrar i mitt huvud.