-

Varför ställer du ens frågan? Jag hör ju på dig att du redan har bestämt dig, det märks så tydligt att du har tänkt igenom vad du ska säga. Hur du har argument för att det här är det bästa alternativet. Hur ska jag reagera när du praktiskt taget kör ut mig? Sanningen fungerar ju inte, det har jag redan testat förut. Du ber mig vara ärlig, så länge det jag säger låter rätt i dina öron. Det är så mycket lättare att bara ljuga för dig, jag tänker inte bli sårad så som jag blev sist jag var ärlig. Inte en chans!

Var ska jag ta vägen då? Var ska jag känna mig hemma? Ingenstans. Det är så det blir. Det som sårar mig mest är att du i princip ber mig att försvinna så att din plan ska fungera. Så att du kan få som du vill. Om du bara visste hur fel det du säger låter i mina öron..

Jag vet att jag har sagt att jag ska jobba på det, jag får höra det från alla. "Tänk på hennes situation". Jag tänker på det, hur ska jag inte kunna göra det? Jag har inte självmant valt att känna såhär. Det värsta är att ingen annan kan förstå, jag kan inte prata med någon om det för det går inte att förstå det. Det går inte heller att förklara det.

Mitt svar är att det inte är okej, men det kommer jag aldrig säga till dig!